Jag har länge tänkt på en sak.

När jag gick på grymnasiet så träffade jag en tjej som jag blev mycke god vän med. Jag vill påstå att de e en av mina första riktiga vänner. Om hon inte va min FÖRSTA riktiga vän.

 (Jag hade ju vänner innan gymnasiet men de va mest handbolls kompisar och ytliga kompisar...och en "vän" som utnyttja mig så sjukt mycke..men de e en annant ämmne)

Hon va mycke speciell person som tilltala mig jätte mycket. Jag tycker om människor som är sig själv och inte ingår i en "mall". 

Jag kan inte säga att vi va lika som personer utan vi komplitera nog mer varandra. Vi tänkte på liknande sätt, tyckte ungefär lika. Men vi hade en massa saker som skilde oss...som blandannat temprament. Hon hade ett humör som inte gick av för hackor men de som är lite intressant och märkligt är att jag ALDRIG fick se eller uppleva de.. utan de va våra andra gymnasiekompisar som fick de över sig.  Vilket fall som helst så blev vi väldigt goda vänner, vi umgicks tätt i skolan varje dag. När jag va ledig från handbollen (vilket inte va jätte mycket) så umgicks vi även då.. hon va ett stöd när jag behövde de. Hon va den som jag gjode debut med på ungdoms fester.. hon va med första gången jag kysste min första pojkvän. Vi upplevde en massa saker som man gör när man är ung. Hon är med en massa goda och roliga ungdoms saker (som jag inte vill uppleva igen) ;P

Sen har jag en annan vän. Hon träffa jag när jag gick min trädgårds utbildning. De som är så intressant är att hon e så himla lik min vän jag träffa på gymnasiet. Om dom hade träffats så antingen hade dom slagit ihjäl varanndra eller så hade de blivit bästa vänner. De har samma intresse, hästar och djur. De har samma temprament och spontanitet. De läser in människor innan de tar steget fram och "godkänner" dom...och en massa andra saker som gör dom helt galet lika!! 

Undra vad de e som gör att jag träffat och blivit så goda vänner med 2st som e så lika. Vet inte om jag dras till dom eller dom har dragits till mig... 

De som är slående oxå är att vi haft ett liknade förhållande.. väldigt nära och intensivt i skolan. Jag känner väldigt mycke för dom båda. De har ett speciellt rum i mitt hjärta. Jag hoppas att jag har lärt mig från mitt första misstag att tappa kontakten med en person som jag tycker och känner så mycke för. Vi gled väl ifrån varandra, vi va unga och utvecklades åt vars ett håll.. jag träffade mitt ex och flyttade och hon träffade oxå en kille och hade fullt upp med de.. så de blev som de blev. Men tackvare MSN så har vi fått kontakt igen... och vi får väl se om vi fortfarande trivs med varandra efter vi har blivit "vuxna" och utveckats till andra individer... men de hoppas jag, för en sak som skär lite i mitt hjärta e att jag inte känner henne eller hennes dotter. Jag blev bjuden på dotterns dop men jag kunde tyvärr inte komma..och om jag ska va ärlig så vet jag inte om jag hade vågat komma om jag inte hade varit upptagen.