I ett lyckorus, ett mail, en rejäl omskakning, en enorm osäkerhet, miss tro... ont i hjärat och kroppen, svårt att andas, arg, ledsen, vill tro, borde tro, gnagande känslan att tänk om i alla fall.

Kan och kommer jag komma vidare eller e jag instängd i denna känsla, eller e de känslan som e instängd i mig? Hur kommer jag vidare och blir kvitt denna känsla?

Jag mår bra när jag är med honom men misströstan kommer i min ensamhet. Men jag borde inte smuttskasta om han e oskyldig som jag tror att han e. Hur kan jag låta någon plantera in dessa tankar och känslor i min kropp eller hur kan någon plantera in mig i detta?

Hur kan någon vara så in i helvetes elak som leker med någon annans lyckliga liv för att man själv mår dåligt? Varför vill man dra ner någon i skiten? Hur kan man vara så egotrippad?

Vi kämpar, han stödjer mig i mina panikstunder, de börjar bli färre och de e längre mellanrum mellan de slår mig med en kniv i bröstet. Han håller om mig och bekräftar att de finns bara jag i hans liv och han bara haft mig sen den dagen de blev vi, han har hittat de bästa som finns och skulle inte vilja ha någon annan än mig. I hans famn e jag trygg. Men så fort jag inte kan ha han i närheten så smyger sig känslan inpå mig och tar över min kropp.

Men jag ger mig inte. Ingen ska förstöra för mig! Jag kämpar med och mot mina känslor. Detta kan faktist vara så att de kan leda till något bättre..